Tillganglighetsdesign

Jag har fått ett arbetstipendie. Jag skall ägna det åt ett projekt för ökad tillgänglighet i publika miljöer. Här kommer jag att i kort anteckningsform berätta om hur projektet utvecklas. Jag vill gärna ha kommentar från er som läser. Under "ABOUT ME" finner du emailadress.

torsdag, september 14, 2006

Skuggning 1

Jag insåg snabbt att det jag kallade skuggning av person blev allt annat än skuggning. Det blev ett samtal hela vägen där videokameran blev ett perfekt verktyg för dokumentation av samtal och av olika krångligheter i miljön. Personen jag följde använder rullstol och har begränsad syn samt epilepsi. Det blir många fällor i miljön.
Det första större problemet, spårvagn in till centrum av Göteborg. I de nya låggolvsvagnarna kan man relativt lätt rulla in en rullstol. Men ..... när kommer det en sådan spårvagn. Det kan man inte veta i förväg. Vi fick vänta förbi två spårvagnar, innan rätta sorten kom. Det var regnigt och blåsigt. Någon hade ”roat” sig med glas inne i väntkuren, så där kunde vi inte gå in. Glassplitter kan lätt punktera ett rullstolshjul. Men det kom en spårvagn och vi kom med. Att rulla på och komma till rullstolplatsen gick snabbt och enkelt i mina ögon. Den här gången var det inga andra människor på den platsen. Men så är det inte alltid. Här kan vara barnvagnar, rullatorer, väskor och stående passagerare. Alla visar inte så stor hänsyn att de flyttar sig. Ibland startar spårvagnen innan man är på plats och då gäller det för assistenten att snabbt ställa sig så att rullstolen ”säkras” hjälpligt med fötterna.
Epilepsi kan utlösas av ljusflimmer. Precis det hände när spårvangen startade vid en hållplats och alla lysrören flimrade till i startögonblicket. Här gäller det att komma ihåg att blunda vida varje start.
När vi skulle av hade en barnvagn och en massa folk hamnat mellan oss och dörrarna. Då är det bara att snällt be dem stiga av för att släppa ut. Det gjorde de men man kan förstå mamman med barnvagnen som sedan hade svårt att komma in igen.
Det börjar bli vanligare med bra fasningar mellan trottoar och gata. Däremot är de ibland så ologiskt placerade, man får runda runt och sick-sacka sig fram. Trottoarer och gångstråk är ofta ojämna. Ser man inte upp (eller rättre sagt ner) så är risken stor att man kör emot och det blir tvärnit. Vid varje ojämnhet tvingas assistenten att trycka ner handtagen bak för att väga upp de små främre hjulen Ojämnheter känns också som skakningar för den som sitter i rullstolen och den som kör.
Vissa gator har gatusten men med gångstråk av planare stenar. Dessa var tyvärr inte avpassade för rullstolens mått utan hjulen hamnade på gatstenen. Det blir som att köra på tvättbräda.
Vi prövade vissa affärer i sta´n. Vid någon möttes vi direkt av rulltrappa. Assistenten fick åka upp och fråga. Hänvisades till hiss med ingång i grannfastigheten. Vi hade svårt att hitta den, efter viss rundfrågning visade det sig att den befann sig innanför dörren märkt ”personalingång”. Det hade tydlig känsla av bakingång. Men vi kom upp, tryckte på den lilla ringklockan och blev insläppta. Butiken var bra, luftiga utrymmen, gott om plats och mestadels rullbara ställningar.
Blinkande ljus, som varning för kollektivtrafik vid övergångsställen mm är en ständig risk för epilepsianfall. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam.
Vi var inne i Nordstans köpcenter, bra golvbeläggning, ibland trångt med folk men annars ofta bra utrymme.
Vissa köpdiskar alldeles för höga, kan inte se över, når inte att betala osv.
Kundvagnar i matbutiker blir lite krångligt. Assistenten kör ju rullstolen. Med lite krångel kan personen i rullstolen klara av att köra kundvagnen. Vi provade en variant med ställning för att haka på den vanliga plastkundkorgen. Det fungerade OK. Personen i rullstol klarade att nå för att lägga i varorna själv. Men att nå varorna på hyllor är inte lätt. Många är för högt upp och andra för långt ner.
Även vid betalning kan de uppstå problem. Svårt att komma nära och lägga upp varorna, att nå fram med pengar, betalkort mm. Vissa kortläsare kan vinklas och då blir det momentet lättare.
----
Jag skall framöver sätt mig och titta igenom Videofilmen och se om där dyker upp mer kunskap att ta vara på.

fredag, september 01, 2006

Möte med hörselskadad

Häromdagen mötte träffade jag en hörselskadad kvinna. Hon har haft sina hörselnedsättning länge så erfarenheten av hur det fungerar är lång. Hon är duktig på att avläsa talet från läppar.
Något som hon sa återkommer ofta är problemet med hörselslingor. Det skall finnas i publika lokaler tex hörsalar, mötesrum, biografer mm. Hennes erfernhet är att det är många ställe det faktiskt inte finns, eller är de sönder och/eller ingen vet hur de fungerar och vaktmästaren har gått hem för dag. Ja orsakerna är många men resultatet det samma, den hörselskadade får svårt att ta del av utbudet. Behöver produkten förbättras, driftssäkrare och användarvänlig. Vad finns och vem tillverkar? Detta måste jag kolla vidare?
Hon sa också att väntetider till hörcentral och öronklinik är alldeles för långa och att det kan vara svårt att få tolk dvs TSS (Tecken Som Stöd) och skrivtolkar vid behov.
I offentliga miljöer som butiker, restauranger mm är musik som ligger som en ridå ett problem. Man kan inte höra samtal eller viktiga ljudbudskap för de drunknar i musiken. Detta är vanligt även i TV program.
Det är i många sammanhang stor skillnad om man är Döv eller hörselskadad. Samhällets insatser, möjligheter till specialskolor, hjälpmedel mm skiljer. Vissa personer med grav hörselskada "klassas" som döva i dessa sammanhang.
På min fråga om det är svårt att lära sig teckenspråk sa hon att det var det. Synd, för annars tycker jag att man skulle lära ut det på ett tidigt stadium, förskola. Min son stötte på det i treårsålder och var mycket fascinerad. Jag tror det passar barn i den åldern.
Jag hade en upplevelse i Stockholm i våras som var så annorlunda för mig. Jag klev på en buss fylld av skolungdomar som alla kommunicerade med teckenspråk. Några av dem hade även uppe "mobiltelefon" där kommuncierade via tecken. För mig en ny produkt men det kanske det inte alls är. Det var så speciellt med den enorma livligheten i rörelse inne i bussen, men helt utan ljud. Det kändes lugnt och harmoniskt. Ljud kan vara stressande. Jag undrar om döva personer upplever mindre stress beroende på att de inte har all ljudstress. Eller har de andra stressfaktorer av att inte höra, en oro att missa något?
Jag har haft lite mailkontakt med HF (Hörselskadades förening) i Göteborg. Skall fördjupa den kontakten.